HUR FIRAR MAN HÖGTIDER UTOMLANDS?!
Håll i hatten, sa katten, för nu är påsken över och resterna av alla äggskal och utklädda barn ligger som ett snötäcke över hela stan. Hemma i Sverige firar man högtider med mat, skratt, mat, bråk, gråt, mat, tjafs, kramar och slutligen en klassiker på svt med tillhörande snaskbit som får byxknappen att knarra hårt i rodret. Inget konstigt. Inte alls. Nu firade inte jag påsk på en tropisk ö, nära gulliga vithajar och dödsmaneter. Men jag minns tillbaka på ett annat högtidsfirande vi firade när vi befann oss i Indien. Det var helt enkelt julen som stod på glänt. Jag och Tove befann oss ett stenkast (okej, ett par mil...typ jättemånga mil...) bort från Goa och dansade hulahula i Gokarna. En väldigt speciell jul. Okej, jag drar det igen för er som olyckligtvist har glömt. Ingen mat, skratt, mat, bråk, gråt, mat, tjafs, kramar och slutligen en klassiker på svt med tillhörande snaskbit som får byxknappen att knarra hårt i rodret. Paus. Tid att andas. OKEJ! är man inte hemma ser det oftast ut som följande - INGET SPECIELLT!!! Ni har väl inte ansiktet begravt i era händer nu och känner gråten stockas i halsen? i vanliga fall när man ute och reser ser det oftast ut som att man firar en högtid mest varje dag, hela tiden, ja, varje sekund. Mat, skratt, mat, bråk, gråt,mat, tjafs, kramar och slutligen en klassiker på svt med tillhörande snaskbit som får byxknappen att knarra hårt i rodret. Så det gör liksom ingenting att man inte firar på dagen d. Ja, det var väl det jag ville förmedla. NU VET NI.
pics!
Så här kände jag igår
Med en stockande hals och fuktiga ögon lämnade jag mina tjejor och minst sagt ett äventyr bakom mig. Trodde jag. Ja, jag må ha lämnat ett äventyr bakom mig men att jag hade ett så utmattande äventyr FRAMFÖR mig hade jag inte satt min försfödde unge på. ojojojojojojoj, för att illustrera mitt välmående under hela trippen så länger jag upp en bildbomb. ser ni något återkommande i varje bild? (typ skrikande trötthet och efterblivenhet!!!)
det börjar helt okej, i mitten tappar jag det och i slutet ser jag bara dimma och inte ett slut. framför allt inser jag det när jag knappt vet vad jag heter på frankfurt flygplats. lite så. att jag ens stod upp på mina fötter på landvetter är ett under. nu ligger jag på rummet och tycker att tillvaron är märkbart konstig. jag återkommer om den känslan. Nu ska jag dansa. (observera mina onormalt uppspärrade ögon. ja, man måste anstränga sig för att hålla sig vaken)
NOODLES IN DA BED
Har man fått ett jakande svar i en outhärdlig väntan (som pågick i typ 7 timmar) då mina vänner, då, då firar man med nudlar och pepsi i sängen. Vi har fått ett asfett hus på BALI. Sweet chili.
Mot Patong
Hej gubbar! Är ni nattugglor som jag? Finska barn tenderar att vara uppe sent och sova länge. Morgonsömn är heligt kiddos! Hursom, här kommer en update. Vad vi har gjort, vi har: festat, festat, festat, åkt lite long tail båt, besökt en (två) stränder utöver de som finns här precis vid våra fötter, käkat mat, tröttnat på pad thai, börjat tycka om det igen, shoppat på världens grymmaste affär som en svensk tjej startat... och festat lite till, ja det är väl typ det. Vad som komma skall är: vi åker till Patong/Phuket imorgon klockan nio för att spendera de sista 4 nätterna där (inte bebbobabe för hon ska mysa med famili också vilket vi förstår, men vi ska hänga fett mycket ändå) sen åker tösabita hemåt och värmer upp sverige med en gosig kram medans jag, karro och anni åker vidare till Bali, Kuta... Gillis... Vi planerar hur som helst att hyra ett HUS! Spännande va? Uppdaterar såklart. Vi har big plans. Och det är så jävulskt värt så jag vet inte vad. En medlidsam tanke går till alla som blev offer i världens mest puckade (liksom dem alla...) bombattacker i södra thailand.
Här är lite mysbilder från Ton Sai. Fet bildbomb inom kort (ska försöka från Phuket! Annars hänvisas samtliga till facebooken)
blindstyret här jao
Herregud vad det kryllar av vårrullar och seven elevens. Det är så många att jag hade kunnat se konturerna av eländet utan att använda linser. Men det finns en liten detalj i vår vardag som till och med slår det där och som är otroligt expanderande här i krabi. Det finns nämligen så mycket svenskar här att jag har laddat upp med en ny etapp av antibiotika. En otroligt effektiv metod att ta död på den allergiska reaktion jag får av att höra svenska i varje gathörn, varje dag, ja varje jävla sekund. Ja, jag visste att det skulle vara så a long time ago. men efter 3 månader i indien där det absolut inte sjungs svenska vaggvisor om dagarna, blir man rätt irriterad. Charmen med thailand är bortspolad på en sandstrand någonstans och jag vill bara gömma mig uppe i en palm. Jag vill se mer thailändare. de är ju för gulliga!
idag stannar jag inne på rummet. de andra liven är ute på andra äventyr. ja, det är minst sagt ett äventyr här på rummet också. hej hopp!
KRABBOR I KRABI, giggle
Skepp och hoj era landkrabbor! Ja, det där är i särklass min absoluta favoritreplik. Idag har vi med huvudena tunga fått oss ett stänk av det salta från det blå som heter duga. Andra dagen som vi guppat iväg på små träbåtar (idyll) på främmande farvatten för att besöka för oss oupptäckta stränder. Jag, Tove, finns att skymta i vattenbrynet med ena handen höjd i en hälsande gest, mest hela tiden. Det är nämligen så att jag fått ett litet sår (jag slant i trappen på sena timmen). Och mina vänner, jag ska för er avfärda en myt: saltvatten läker. Fuck no. Eller okej, visst det finns väl en viss sanning i det men lita på mig, saltvatten i ljummen temperatur har snarare en förmåga att fucka up våra kära skrapsår och skråmor extremente. Det bara ballar ur. Blir infekterat och jobbigt och vice versa. Därför ska man försöka hålla åtminstone skråmorna på torra land. Resten kan man dränka från den soluppvärmda luften så mycket man vill! På väderfronten väntas en blötfront. Vi kommer bli blötdjur på heltid! Tro oss, igår när vi avnjöt vår första middag här i Ao Nang så blixtrade himlen i ett jäkla skådespel. Sen hände inget mer. Idag när vi närmade oss land igen så kunde man dock skymta Tors vrede bakom Avatarbergen... vi väntar och ser, vi väntar och ser. I afton har vi dock en dejt med Rebeccas gamla donkenkompanjon som jobbar här nere (förhoppningsvis kan hon lära oss snorkla. Vi har haft diskussioner om huruvida hon kan simma idag, något som enligt och oss måste vara det absolut viktigaste kritieriet för en snorklingsinstruktör, fråga mig inte om våra samtalsämnen här nere och dess logik, vi har solstring...) och sen ska vi även dricka drinkar på beachvägen där vettu. Se solnedgången för lite extra romantik mellan oss fyra, en jäkligt fantastisk kvartett. Nog tjötat. Här kommer bilder. Enjoy!
Thailand
Jag orkar inte. Att Bangkok har dukat fram sa fina klader och grejer far mig att bita mig i lappen av frustration. Jag bara vet att jag fortjanar sa mycket av allt som erbjuds har. Maten ar kempe bra! forutom att de vegetariska alternativen inte ar lika brett och smarrigt som i indien. dessutom ar det sa frascht. I jamforelse med indien. Ja, det kommer bara vara jamforelser med indien nu. Inget annat an indien och indier har existerat i mitt huvud under 3 manaders tid. Det tutas inte sa mycket, var forsvann alla manniskor, och alla stirrande ogon?, tankte vi. Sa mycket plats pa gatan och pa torg. Mer turister, saklart. buckets! det finns buckets! religion och politik ar sopat under mattan. sparvagnar i luften. Thailandare ar snela hestar. Bade jag och tove ar vana vid att ryta och ignonera sliskiga indier. Allt i bangkok, allt under mina fotter. Snart lamnar vi bangkok. Vi ar strandkrabbor. MOT KRABI!
Att lämna Indien
Jag kommer hem efter en stressfylld dag på jobbet. Magen ber om fallfrukt och ögonen stirrar sig fuktiga på dörren in till lägenheten som jag snart ska kliva in igenom. Tygpåsen dimper ner som ett gammalt fyllo på stolen i hallen och skorna flyger in i väggen med en duns. Innan jag ens hinner se eller höra om någon är hemma sätter jag på stereon i vardagsrummet. "musik, jag behöver musik" Jag tar för givet att min favorit-cd ligger i och jag skruvar upp volymen när jag hör trummorna av det specifika, musikaliska stycke som jag har så blandade känslor för. Huden knottrar sig och håret på armarna står och svajar som en flagga i vinden. Mina steg ut i köket är inte som vanligt. Inte för stunden. Jag liksom studsar fram på den varma parketten fram till kylskåpet. Som när ett barn tappar en studsboll med alldeles för mycket fart i sig. Jag nynnar tyst för mig själv samtidigt som jag skannar av innehållet i kylen. Jag tar min högra hand för munnen och fnittrar, som att någon just har hört min icke så välklingande sångröst. När det fantastiska sticket i slutet av låten mynnar ut smäller jag igen kylskåpsdörren i all hast. Jag rusar fram till fjärrkontrollen på bordet och hinner trycka på repeat-knappen precis innan en ny låt tar fart i högtalarna. Jag kan bara inte sluta lyssna på den här låten. Jag kan erkänna att den har blivit lite tjatig och nej, jag gillar inte att sångaren ligger med 16-åriga franska brudar med lackerade knähöga stövlar efter och innan varje konsert, men va fan! det är ju en fantastisk låt, och sångaren har en röst som få inte kan avguda. Det är dock inte den enda anledning till att låten är så jävla bra. Om du låter mig tänka till ordentligt, så kommer jag på lika många anledningar till att den är bra som att den är dålig. Låten är helt enkelt...perfekt! Precis som två floder med rötter av samma sjö, som mynnar ut i en ny sjö, tillsammans (eller?) Ni måste lyssna på låten själva för att förstå. Inga varsaler nog kan förklara mina känslor. Snart måste jag stänga av stereon. Vem använder ordet stereo, förresten? jag menar, snart måste jag stänga av musiken. Det är en dag imorgon också. Dessutom är jag trött på att höra grannarnas klagomål om min övertrasserade ljudnivå varje dag. Nä, jag får helt enkelt sälja min cd-spelare. Jag kommer sakna den. Men det tiden är inne för det nu. Det är bra för min kärlek till den fantastiska låten. Innan jag spyr på grund av den.
ja, jag kanske använda för mycket jag, jag, jag och kanske är helt eb (eh, ja!) men ja, ungefär så här känns det för mig att lämna indien och mina känslor överlag om indien. typ. god natt alla barn! / R
ja, jag kanske använda för mycket jag, jag, jag och kanske är helt eb (eh, ja!) men ja, ungefär så här känns det för mig att lämna indien och mina känslor överlag om indien. typ. god natt alla barn! / R
FÖRSÖK INTE LURA rebbe
Oj,oj,oj. Jag upprepar, OJ,OJ,OJ! Igår var en bra dag. Allt smälte ihop som en rejäl ostbit på en nygräddad pizza. När solen stod högst upp på himmelen var dagen inte lika bra. Kvälls -och nattmänniska är jag. punkt slut. Inget att diskutera. Men så fort kossorna hade slurpat i sig den sista plastbiten från gatan och stjärnornas glimmrande fasad började blända mina linsklädda ögon, tog jag romflaskan och humöret ut på äventyr i Bangalore city. Dock inte helt själv. För alla oroliga föräldrar där hemma kan jag meddela att mina vapendragare ständigt var hack i häl. Alla klubbar och andra alkoholberikade ställen stänger kl 00.00. Kul hade vi, men inga jävla skandaler här inte! Dock rundade jag av kvällen med en räkcocktail (inga jävla pommes här inte) och en radikal däckning i sängen. Inga skandaler som sagt. Det får ske i Thailand istället. Ja, så får det bli.
Dagens uppgift: Ta det på volley. Helt klart.
rebbe rasar
Jag unnar inte indiska mäns rapphet med att rikta och dra igång sina mobilkameror mot mig och alla andra blonda skönheter. Ja, jag får kanske skylla mig själv att jag är född i Sverige, blev född med en grov blond smet på hjässan och att jag blev född med en nyfikenhet som tog mig till Indien. Detta land. Trots allt damm i varje vrå, fullkomligt fagert och intressefödande på många olika vis. Tankarna går som ett skenande tåg i skallen. Varje dag, hela tiden. Till exempel umgås män med män och kvinnor med.....ingen. Ungefär. Förödande, såklart. Efter 3 månader i Indien har jag lärt mig mycket om jämnställdhet. SNARARE INGENTING! Varför inte ge mig lika mycket respekt och tillit som Ganesh så ska detta problem försvinna ut i kosmos. Snabbt som attan. För alla människors skull. Men det är ju klart, i indiers ögon är det här ett fullkomligt befängt påstående. "Problem? HAHA, Jämnställdhet? går det att äta?" När mer än halva befolkningen knappt har tak över sina huvuden eller mat för dagen, kan jag förstå att strålkastarljusen inte riktas mot ett problem som får mig att irra runt som en duracellkanin och som sen får mig att ramla omkull av ren utmattning i ett skräpfyllt dike. typ, Alldeles för engagerad tjej. Men det är ju så F R U K T A N S V Ä R T svårt att inte låta bli. Jag lämnar Indien om 1 vecka. Men jag kommer tillbaka! Hör ni det?! JAG KOMMER TILLBAKA! Nån jävla ordning får det vara.
PRO-SIT
Godmorgon, godmooorgon hör fåglar sjunga glatt, godmorgon, godmorgon i kör. Ahw, bejbis, tyckte ni förtjänade ett hejdundrande spektakel till uppvaknande (kan avslöja att jag faktiskt sjöng med full lungkapacitet här borta i solens land). Jag är lite halvuppdaterad av vad som tidigare står i bloggen eftersom att: 1. vi båda skriver, utan någon vidare turordning 2. jag har dåligt minne 3. out of reasons. Men vi är ju i Bangalore, ja det vet ni ju, och vi nyser båda två som pruttkuddar. Attjo, attjo. Påtal om attjo fanns det ju en fantastisk barnbok när vi var små som hette Attjo och Prosit va, som handlade om två... råttor (?)... rätta mig om jag har fel. Och påtal om att vara pytteliten så vill jag ta mig vidare genom detta törnrossnår av osammanhang till dagens ämne: överengagemang. Om vi börjar där vi är, i barndomen, med att titta på fenomenet "fotbollsföräldrar" så kan jag sedan smidigt ta mig vidare till mitt resemål i denna färd av prickade vokaler. Fotbollsföräldrar är ju dom där överpeppade päronen som tror dom peppar sina barn genom att tjata hål i huvudet på dom. "Ahmen för fan Viktor, spriiiiiiiiing, ta bolljääääävlen" etc. Det överengagemanget stöter man även på i andra vardagssituationer. Tex. på jobbet om man jobbar på en snabbmatsrestaurang och står i kassan. Människor som inte har några perspektiv på saker och ting utan som verkligen tycker det är viiiktigt att få två pommesfritt till i sin pöse eller som inte för sitt liv kan förstå varför hamburgaren dröjer så länge (41 sek, FYRTIOEN SEKUNDER!!!).............................................. paus för att reagera, tänka ut egna minnen, jämföra, analysera, få raseriutbrott...................... om vi hade samlat all den energin dessa övertaggade, dumma i huvudet-människorna (kanske kallas naiv) så hade vi kunnat få Atmosfear att skjuta i höjden dygnet runt, GRATIS.
en present
Den här låten är tillägnad till alla riksha-chaufförer i hela världen.
staden där Converse kostar (CA) 140 kr(!)
Viktoria och Daniels val av namn på sin ofödda dotter har satt igång ett ADHD-RYCK i Sverige (host* media) Efter en tripp i Indien får man så mycket intryck av olika sidor av alla slags mynt att man bara vill spy när man, av ren vana, klickar in sig på aftonbladet.se och läser rubrik efter rubrik som inte ens fyller 1/4 kvot av bra journalistik och intelligens. oh jesus. Då undrar ni säkert, MEN SKRIV NÅGOT OM AFTONBLADET VI INTE REDAN VISSTE! okej, okej, point taken. Jag lägger vantarna på kylning och dansar in i dimman av lugnet här i Bangalore istället.
BANGALORE? Befinner ni er inte i HAMPI? No, mama, no. Eftersom att jag (Rebbe) blev sjuk som fään ändrade vi seglen och knöt fast skeppet i Bangalore istället. Vi gillar ju den här staden. Erik och hans kusiner är ju för härliga och trevliga så varför börja träna våra vingar för att åka till Hampi när vi kan stanna och leva i en förskönande dvala tills vi står och når Thailändsk mark? Inget konstigt alls. LÅT SPONTANITETEN FLÖDA! Tove må ha fyllt 20 år men jag är fortfarande ett barn och behöver vila, då och då (eh..)
Måste bara upplysa om en annan del av min tillvaro. En skrämmande sak som hände här om dagen, nej, det var igår det rättade sagt hände! Jag gick in i köket och tog tag i en tallrik, kletig av något som en gång var en betande ko och resterna av en finskuren, grön paprika hade skapat ett abstrakt konstverk på verkyget jag hade ett stadigt grepp om. Jag stirrade länge på tallriken. Då och då slängde jag ett öga på diskborsten och den droppande kranen framför mig. Jag kände hur det varma blodet i mina ådror snabbt strömmade mot hjärnan. Efter 2 minuter kändes det som att någon hade tagit upp en fjärrkontroll, riktat nosen mot mig och tryckt på snabbspolsknappen tills dess fingrar blivit blåa. Jag blev nämligen nästan svimfärdig av den tankekraft jag var tvungen att anstränga mig av när jag stod där. Helt blank i huvudet. Blank i tankarna. Jag menar, VAD SKULLE JAG GÖRA MED SAKERNA SOM TOG UPP MINA HÄNDERS YTA? Jag hade glömt av hur man diskade by hand, så att säga. Jag gick och la mig efter det. Kudden var fuktig som en ovriden trasa imorse... Så jag gick upp och tvättade mina trosor i handfatet. Rikligt med vatten och handarbete. Hur man tvättar kläder by hand, så att säga, kommer jag aldrig glömma.
(ni som fortfarande tveker på att resa, att glömma av att diska är väl en sketbra anledning att våga lyfta på stjärten och fara iväg) hehe
so far, so good
Ja men då har vi lämnat Varkala ännu en gång och får köra ett stage dive rakt ut i famnen på hungriga rikscha-chaufförer i Bangalore - igen. Har fått inse att alla sleeper-buses är alldeles för korta för mig. Får sova med benen dinglandes i den smala korridoren. Skönt, hurrar jag i kör med alla tjutande tutor. ehh... ja, det funkar i alla fall. För en natt, ungefär. Dock blir det bara ett snabbt stopp i Bangalore. Vi ska tillbringa ännu en natt på en buss och den här gången avgår rusket till Hampi. Det blir vår sista backpacker-färd i india! Thailand nästa. Hur det känns? taggigt. jag är så taggad på att byta rikscha mot tuktuk. Det klingar ju bättre i munnen och öron. Nästa vecka kommer det en JÄKLA BILDBOMB! Det låter väl lika mumsigt som falafeln ska vara i Hampi hehe
alla vagar gar igenom internet
tacka jag for internets alla vagar. trots underbara miljoer och allt sant trams, sa suktar jag efter lite snask for oron och hjarna. lite harmoni for min sjal. det ar bara pensionarer som bara nojer sig med palmer och matupplevelser i 2,5 manad. ja, da klickar jag in mig till exempel pa de har sidorna: ENJOY!
http://fembilder.blogspot.in/ http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3718
dagens uppgift: uppfostra en indier som smackar grovt i mitt vanstra ora. nu javlar! mina oron lider.
http://fembilder.blogspot.in/ http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3718
dagens uppgift: uppfostra en indier som smackar grovt i mitt vanstra ora. nu javlar! mina oron lider.
men las da!
nu jaklar har bloggen fatt en uppenbarelse och hittat tillbaka gloden till ett fortsatt trevligt liv. AMEN. ja, om inte den nyheten vore tillfredstallande nog kan jag meddela att luggen vaxer, myggen fortsatter, trots manga nej, att fria om ett evigt kysst liv och min och toves spontanitet forsatter att accelera i all varldens fart! bade bra och daliga nyheter med andra ord.
Men med inte sa manga veckor kvar i indien far man ta vara pa varenda sekund. Till exempel satte jag och tove oss pa en lokalbuss mot den franskt beadlade staden, Pondecherry idag. Vi satt cirkus 2,5 h pa den bussen for att sedan bli rejalt besvikna av den staden vi annars hade hort sa gott om, sa vi satte oss pa en buss tillbaka till vart kara mallaporam 35 minuter senare. Riktigt goda dosas hade de i alla fall att erbjuda! vilket jag ar mycket nojd over. Det rakar vara min nya foralskelse. jag sjunker ihop som en sackosack bara nar jag tanker pa dem. Mommom!
puss
Men med inte sa manga veckor kvar i indien far man ta vara pa varenda sekund. Till exempel satte jag och tove oss pa en lokalbuss mot den franskt beadlade staden, Pondecherry idag. Vi satt cirkus 2,5 h pa den bussen for att sedan bli rejalt besvikna av den staden vi annars hade hort sa gott om, sa vi satte oss pa en buss tillbaka till vart kara mallaporam 35 minuter senare. Riktigt goda dosas hade de i alla fall att erbjuda! vilket jag ar mycket nojd over. Det rakar vara min nya foralskelse. jag sjunker ihop som en sackosack bara nar jag tanker pa dem. Mommom!
puss
milda matilda
Hejsan hoppsan i galoppen. Fan vad kul vi har. Idag begav vi oss ner for ett dopp i plurret har i Mal vilket resulterade i att vi, likt kottbullar som hanteras av en arg kock med kvickt vrid om om stekpannan, kastades omkring i de svinstarka vagorna, maldes till kottfars igen i strandkanten och rakade (vi ber om ursakt) visa liite for mycket for alla indiska nyfikna strandmalar. Fan. Haha. Tva feminister i ett konservativt Indien ar en spannande mix! Jag onskar att jag hade filmat nar en viss dams bikinioverdel knot upp sig sjalv, mirakulost och jakligt opassande (men ack sa kul) och hon fick fullt sja med att forsoka halla allt pa plats samtidigt som vagorna inte visade nagon som helst hansyn. Hade onskat att jag kunde ge er lite bilder ocksa for nu jaklar ar vi pa gott humor men icke, for internet vagrar samarbeta pa den fronten fortfarande, men i Bengaluru om inte tidigare barn. Imorgon lamnar vi Mal, efter lite kop i afton, och beger oss till Trivandrum och Indiska Oceanens strander. Sen blir det Ashram och hastridning om jag far bestamma (det sistnamnda). Ja jag vet att jag inte galloperat i hela mitt liv och blabla, men nagon gang ska vara den forsta. Dixie i Danmark borde ha satt sina spar i mitt blod. Arriba!
Boja till det
Idag minsann sa slog sej kajutan i land! Fan vad skont att kanna FAST MARK UNDER FOTTERNA. Kande for att vara overtydlig dar, ja. Nu har jag ett dilemma i mitt huvud. Kolla pa krokodiler i en nationalpark, eller inte. Kan ju handa att det finns massa feta krokkos dar nere ocksa, i Keralalandet. Situationen ar foljande for den som vill ha strukturen bestaende i huvudet och som verkligen, verkligen, bryr sig om vad sjutton vi gor pa den har resan: Vi anlande till Chennai idag, tog en lokalbuss till en annan lokalbuss och betalade totalt 88 rupies (dryga tian) for att ta oss ner till Mal, Backpackistan, Mamallapuram. Kalla det vad ni vill. Kart barn har manga namn. Har i Mal har vi kampat oss till ett home stay-rum och lar bli kvar nagon dag eller tva. Just nu har vi varit ute och atit och grejat i vantan pa att fa vart kryp in stadat (ibland maste man faktiskt stalla krav). Planen nu ar lite los. Kvallens plan ar dock dusch och sen ut pa gatorna och leta lite pressisenter. Imorgon kanske vi gor krokos och havet. Pa Sondag tror jag vi aker till antingen Pondycherry eller Kodaikanal direkt. Dar vill jag rida. Sen ska vi mota upp vara madonnor! I Kerala, ofcourse. I ovrigt ska foljande bockas av, efter Mal: Pondy, Kodaikanal, "Kerala", Ooty, Anjuna beach i Goa, Hampi och sen Bengalore. For att avsluta resan i lugnan ro och sen ge oss pa nasta: Thailando. Nu vet ni. Vet att ni saknar bilder. Det kommer. Ska skriva lite viktiga mail imorgon, kan lagga upp nagot gott at er da. Puss TOVZ.
calecalecutta... nja
Hej babianer! Mina barn, mina bebisar, mina adelstenar. Om cirkus 6 timmar lamnar vi Port Blair for att ge oss ut pa guppande hav igen. Jag kanner foljande: jag vill jattejattegarna traffa Klarus och Jossi, springa runt bland stenblock i Hampi, gasa pa en moped i Pondy och Mal och kanske steka ett ogonblick i Kerala eller Goa igen, MEN, Andaman ar och kommer alltid vara (tills jag hamnar i typ carribien) det kind of coolaste stallet jag varit pa. Havelock, Havelock, Havelock. Fina Havelock. Jag har angest pa riktigt. Eran halvfinne, va, det trodde man inte va. Men det har jag. Vill inte aka men jag maste. Saker kallar. Livet kallar. Och det ar sa jakla komplext nu. Bast att bara blunda, sluta tanka, plugga in oronpropparna och bara ga ombord pa baten da. Halla ogonen slutna. Oppna dom efter ett tag och inse att det ar forsent, man ar ute pa oppet hav. Alskar hav, hav, hav. Jag ska ta dykcertifikat om pengarna fortfarande skramlar i mursen min pa Bali (murse ar en maskulin planbok, roligt va). Skoj kan man ha. Vi har verkligen traffat manga, alltsa MANGA, fantastiskt fina manniskor har pa Andaman. Det plus en fin miljo. Fan vad jag blir sentimental nu. Men jag tycker dom fortjanar att hedras lite. Forstar om herrskapet dar hemma ar sjukt besvikna pa den stora avsaknaden av bilder. Vi ska till Bengaluru om 3 veckor typish. Da kommer det en jedrans bomb. Men mer text att lasa kommer ni fa innan dess, sa vi hors i det narmsta. Puss pa er! Sjunker baten ska jag binda delfiner vid mina fotter och fardas hela vagen till Goteborgs hamninlopp. Puss igen!
