sotartanter

Godmorgon, godmooorgon hör fåglar sjunga glatt, godmorgon, godmorgon i kör. Ahw, bejbis, tyckte ni förtjänade ett hejdundrande spektakel till uppvaknande (kan avslöja att jag faktiskt sjöng med full lungkapacitet här borta i solens land). Jag är lite halvuppdaterad av vad som tidigare står i bloggen eftersom att: 1. vi båda skriver, utan någon vidare turordning 2. jag har dåligt minne 3. out of reasons. Men vi är ju i Bangalore, ja det vet ni ju, och vi nyser båda två som pruttkuddar. Attjo, attjo. Påtal om attjo fanns det ju en fantastisk barnbok när vi var små som hette Attjo och Prosit va, som handlade om två... råttor (?)... rätta mig om jag har fel. Och påtal om att vara pytteliten så vill jag ta mig vidare genom detta törnrossnår av osammanhang till dagens ämne: överengagemang. Om vi börjar där vi är, i barndomen, med att titta på fenomenet "fotbollsföräldrar" så kan jag sedan smidigt ta mig vidare till mitt resemål i denna färd av prickade vokaler. Fotbollsföräldrar är ju dom där överpeppade päronen som tror dom peppar sina barn genom att tjata hål i huvudet på dom. "Ahmen för fan Viktor, spriiiiiiiiing, ta bolljääääävlen" etc. Det överengagemanget stöter man även på i andra vardagssituationer. Tex. på jobbet om man jobbar på en snabbmatsrestaurang och står i kassan. Människor som inte har några perspektiv på saker och ting utan som verkligen tycker det är viiiktigt att få två pommesfritt till i sin pöse eller som inte för sitt liv kan förstå varför hamburgaren dröjer så länge (41 sek, FYRTIOEN SEKUNDER!!!).............................................. paus för att reagera, tänka ut egna minnen, jämföra, analysera, få raseriutbrott...................... om vi hade samlat all den energin dessa övertaggade, dumma i huvudet-människorna (kanske kallas naiv) så hade vi kunnat få Atmosfear att skjuta i höjden dygnet runt, GRATIS.