sotartanter

Jag unnar inte indiska mäns rapphet med att rikta och dra igång sina mobilkameror mot mig och alla andra blonda skönheter. Ja, jag får kanske skylla mig själv att jag är född i Sverige, blev född med en grov blond smet på hjässan och att jag blev född med en nyfikenhet som tog mig till Indien. Detta land. Trots allt damm i varje vrå, fullkomligt fagert och intressefödande på många olika vis. Tankarna går som ett skenande tåg i skallen. Varje dag, hela tiden. Till exempel umgås män med män och kvinnor med.....ingen. Ungefär. Förödande, såklart. Efter 3 månader i Indien har jag lärt mig mycket om jämnställdhet. SNARARE INGENTING! Varför inte ge mig lika mycket respekt och tillit som Ganesh så ska detta problem försvinna ut i kosmos. Snabbt som attan. För alla människors skull. Men det är ju klart, i indiers ögon är det här ett fullkomligt befängt påstående. "Problem? HAHA, Jämnställdhet? går det att äta?" När mer än halva befolkningen knappt har tak över sina huvuden eller mat för dagen, kan jag förstå att strålkastarljusen inte riktas mot ett problem som får mig att irra runt som en duracellkanin och som sen får mig att ramla omkull av ren utmattning i ett skräpfyllt dike. typ, Alldeles för engagerad tjej. Men det är ju så F R U K T A N S V Ä R T svårt att inte låta bli. Jag lämnar Indien om 1 vecka. Men jag kommer tillbaka! Hör ni det?! JAG KOMMER TILLBAKA! Nån jävla ordning får det vara.

Godmorgon, godmooorgon hör fåglar sjunga glatt, godmorgon, godmorgon i kör. Ahw, bejbis, tyckte ni förtjänade ett hejdundrande spektakel till uppvaknande (kan avslöja att jag faktiskt sjöng med full lungkapacitet här borta i solens land). Jag är lite halvuppdaterad av vad som tidigare står i bloggen eftersom att: 1. vi båda skriver, utan någon vidare turordning 2. jag har dåligt minne 3. out of reasons. Men vi är ju i Bangalore, ja det vet ni ju, och vi nyser båda två som pruttkuddar. Attjo, attjo. Påtal om attjo fanns det ju en fantastisk barnbok när vi var små som hette Attjo och Prosit va, som handlade om två... råttor (?)... rätta mig om jag har fel. Och påtal om att vara pytteliten så vill jag ta mig vidare genom detta törnrossnår av osammanhang till dagens ämne: överengagemang. Om vi börjar där vi är, i barndomen, med att titta på fenomenet "fotbollsföräldrar" så kan jag sedan smidigt ta mig vidare till mitt resemål i denna färd av prickade vokaler. Fotbollsföräldrar är ju dom där överpeppade päronen som tror dom peppar sina barn genom att tjata hål i huvudet på dom. "Ahmen för fan Viktor, spriiiiiiiiing, ta bolljääääävlen" etc. Det överengagemanget stöter man även på i andra vardagssituationer. Tex. på jobbet om man jobbar på en snabbmatsrestaurang och står i kassan. Människor som inte har några perspektiv på saker och ting utan som verkligen tycker det är viiiktigt att få två pommesfritt till i sin pöse eller som inte för sitt liv kan förstå varför hamburgaren dröjer så länge (41 sek, FYRTIOEN SEKUNDER!!!).............................................. paus för att reagera, tänka ut egna minnen, jämföra, analysera, få raseriutbrott...................... om vi hade samlat all den energin dessa övertaggade, dumma i huvudet-människorna (kanske kallas naiv) så hade vi kunnat få Atmosfear att skjuta i höjden dygnet runt, GRATIS.

Viktoria och Daniels val av namn på sin ofödda dotter har satt igång ett ADHD-RYCK i Sverige (host* media) Efter en tripp i Indien får man så mycket intryck av olika sidor av alla slags mynt att man bara vill spy när man, av ren vana, klickar in sig på aftonbladet.se och läser rubrik efter rubrik som inte ens fyller 1/4 kvot av bra journalistik och intelligens. oh jesus. Då undrar ni säkert, MEN SKRIV NÅGOT OM AFTONBLADET VI INTE REDAN VISSTE! okej, okej, point taken. Jag lägger vantarna på kylning och dansar in i dimman av lugnet här i Bangalore istället.

Ja men då har vi lämnat Varkala ännu en gång och får köra ett stage dive rakt ut i famnen på hungriga rikscha-chaufförer i Bangalore - igen. Har fått inse att alla sleeper-buses är alldeles för korta för mig. Får sova med benen dinglandes i den smala korridoren. Skönt, hurrar jag i kör med alla tjutande tutor. ehh... ja, det funkar i alla fall. För en natt, ungefär. Dock blir det bara ett snabbt stopp i Bangalore. Vi ska tillbringa ännu en natt på en buss och den här gången avgår rusket till Hampi. Det blir vår sista backpacker-färd i india! Thailand nästa. Hur det känns? taggigt. jag är så taggad på att byta rikscha mot tuktuk. Det klingar ju bättre i munnen och öron. Nästa vecka kommer det en JÄKLA BILDBOMB! Det låter väl lika mumsigt som falafeln ska vara i Hampi hehe

tacka jag for internets alla vagar. trots underbara miljoer och allt sant trams, sa suktar jag efter lite snask for oron och hjarna. lite harmoni for min sjal. det ar bara pensionarer som bara nojer sig med palmer och matupplevelser i 2,5 manad. ja, da klickar jag in mig till exempel pa de har sidorna: ENJOY!

http://fembilder.blogspot.in/ http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3718

dagens uppgift: uppfostra en indier som smackar grovt i mitt vanstra ora. nu javlar! mina oron lider.

nu jaklar har bloggen fatt en uppenbarelse och hittat tillbaka gloden till ett fortsatt trevligt liv. AMEN. ja, om inte den nyheten vore tillfredstallande nog kan jag meddela att luggen vaxer, myggen fortsatter, trots manga nej, att fria om ett evigt kysst liv och min och toves spontanitet forsatter att accelera i all varldens fart! bade bra och daliga nyheter med andra ord.

Men med inte sa manga veckor kvar i indien far man ta vara pa varenda sekund. Till exempel satte jag och tove oss pa en lokalbuss mot den franskt beadlade staden, Pondecherry idag. Vi satt cirkus 2,5 h pa den bussen for att sedan bli rejalt besvikna av den staden vi annars hade hort sa gott om, sa vi satte oss pa en buss tillbaka till vart kara mallaporam 35 minuter senare. Riktigt goda dosas hade de i alla fall att erbjuda! vilket jag ar mycket nojd over. Det rakar vara min nya foralskelse. jag sjunker ihop som en sackosack bara nar jag tanker pa dem. Mommom!


puss

Idag minsann sa slog sej kajutan i land! Fan vad skont att kanna FAST MARK UNDER FOTTERNA. Kande for att vara overtydlig dar, ja. Nu har jag ett dilemma i mitt huvud. Kolla pa krokodiler i en nationalpark, eller inte. Kan ju handa att det finns massa feta krokkos dar nere ocksa, i Keralalandet. Situationen ar foljande for den som vill ha strukturen bestaende i huvudet och som verkligen, verkligen, bryr sig om vad sjutton vi gor pa den har resan: Vi anlande till Chennai idag, tog en lokalbuss till en annan lokalbuss och betalade totalt 88 rupies (dryga tian) for att ta oss ner till Mal, Backpackistan, Mamallapuram. Kalla det vad ni vill. Kart barn har manga namn. Har i Mal har vi kampat oss till ett home stay-rum och lar bli kvar nagon dag eller tva. Just nu har vi varit ute och atit och grejat i vantan pa att fa vart kryp in stadat (ibland maste man faktiskt stalla krav). Planen nu ar lite los. Kvallens plan ar dock dusch och sen ut pa gatorna och leta lite pressisenter. Imorgon kanske vi gor krokos och havet. Pa Sondag tror jag vi aker till antingen Pondycherry eller Kodaikanal direkt. Dar vill jag rida. Sen ska vi mota upp vara madonnor! I Kerala, ofcourse. I ovrigt ska foljande bockas av, efter Mal: Pondy, Kodaikanal, "Kerala", Ooty, Anjuna beach i Goa, Hampi och sen Bengalore. For att avsluta resan i lugnan ro och sen ge oss pa nasta: Thailando. Nu vet ni. Vet att ni saknar bilder. Det kommer. Ska skriva lite viktiga mail imorgon, kan lagga upp nagot gott at er da. Puss TOVZ.

Hej babianer! Mina barn, mina bebisar, mina adelstenar. Om cirkus 6 timmar lamnar vi Port Blair for att ge oss ut pa guppande hav igen. Jag kanner foljande: jag vill jattejattegarna traffa Klarus och Jossi, springa runt bland stenblock i Hampi, gasa pa en moped i Pondy och Mal och kanske steka ett ogonblick i Kerala eller Goa igen, MEN, Andaman ar och kommer alltid vara (tills jag hamnar i typ carribien) det kind of coolaste stallet jag varit pa. Havelock, Havelock, Havelock. Fina Havelock. Jag har angest pa riktigt. Eran halvfinne, va, det trodde man inte va. Men det har jag. Vill inte aka men jag maste. Saker kallar. Livet kallar. Och det ar sa jakla komplext nu. Bast att bara blunda, sluta tanka, plugga in oronpropparna och bara ga ombord pa baten da. Halla ogonen slutna. Oppna dom efter ett tag och inse att det ar forsent, man ar ute pa oppet hav. Alskar hav, hav, hav. Jag ska ta dykcertifikat om pengarna fortfarande skramlar i mursen min pa Bali (murse ar en maskulin planbok, roligt va). Skoj kan man ha. Vi har verkligen traffat manga, alltsa MANGA, fantastiskt fina manniskor har pa Andaman. Det plus en fin miljo. Fan vad jag blir sentimental nu. Men jag tycker dom fortjanar att hedras lite. Forstar om herrskapet dar hemma ar sjukt besvikna pa den stora avsaknaden av bilder. Vi ska till Bengaluru om 3 veckor typish. Da kommer det en jedrans bomb. Men mer text att lasa kommer ni fa innan dess, sa vi hors i det narmsta. Puss pa er! Sjunker baten ska jag binda delfiner vid mina fotter och fardas hela vagen till Goteborgs hamninlopp. Puss igen!

Regnet piskar vara kinder, kossorna har for langesedan slutat mjolka och myggbetten sprider ut sig som ett minfalt over vara unga kroppar. ja, uppdateringen pa bloggen kostar mig cirkus en maltid. En BRA maltid. som far mina smaklokar att dansa vilt pa tungans spets. Men det ar ju roligare att skriva an tugga kokta gronsaker. okaj, livet pa andaman ar inte alls sa pjakigt. jag har till exempel skaffat massa nya vanner. Vi har en orm pa vart rum och en javla massa moss och andra fina animaler omkring oss. Myggorna ser bade mig och tove som en slags importerad delikatess och gar bananas med sina blodsuktande kaftar. det ar bara att lagga sig ner och spela dod. sa kanns det. men vet ni vad, medans ni bygger angest kring semlan som star och svettas pa personalrumsbordet sa umgas och njuter vi av fulla muggar har pa andaman. Det basta beslutet jag har tagit pa den har resan var att hyra en smoking hot pink cykel som fick myrorna i brallan att ga och lagga sig och mina sinnen en rejal uppfriskning och tillfredstallelse om den miljo vi faktiskt bor pa. ja, nu maste jag tacka for mig. annars racker inte pengarna till kvallens bravader.