sotartanter

Jag unnar inte indiska mäns rapphet med att rikta och dra igång sina mobilkameror mot mig och alla andra blonda skönheter. Ja, jag får kanske skylla mig själv att jag är född i Sverige, blev född med en grov blond smet på hjässan och att jag blev född med en nyfikenhet som tog mig till Indien. Detta land. Trots allt damm i varje vrå, fullkomligt fagert och intressefödande på många olika vis. Tankarna går som ett skenande tåg i skallen. Varje dag, hela tiden. Till exempel umgås män med män och kvinnor med.....ingen. Ungefär. Förödande, såklart. Efter 3 månader i Indien har jag lärt mig mycket om jämnställdhet. SNARARE INGENTING! Varför inte ge mig lika mycket respekt och tillit som Ganesh så ska detta problem försvinna ut i kosmos. Snabbt som attan. För alla människors skull. Men det är ju klart, i indiers ögon är det här ett fullkomligt befängt påstående. "Problem? HAHA, Jämnställdhet? går det att äta?" När mer än halva befolkningen knappt har tak över sina huvuden eller mat för dagen, kan jag förstå att strålkastarljusen inte riktas mot ett problem som får mig att irra runt som en duracellkanin och som sen får mig att ramla omkull av ren utmattning i ett skräpfyllt dike. typ, Alldeles för engagerad tjej. Men det är ju så F R U K T A N S V Ä R T svårt att inte låta bli. Jag lämnar Indien om 1 vecka. Men jag kommer tillbaka! Hör ni det?! JAG KOMMER TILLBAKA! Nån jävla ordning får det vara.