sotartanter

Hej babianer! Mina barn, mina bebisar, mina adelstenar. Om cirkus 6 timmar lamnar vi Port Blair for att ge oss ut pa guppande hav igen. Jag kanner foljande: jag vill jattejattegarna traffa Klarus och Jossi, springa runt bland stenblock i Hampi, gasa pa en moped i Pondy och Mal och kanske steka ett ogonblick i Kerala eller Goa igen, MEN, Andaman ar och kommer alltid vara (tills jag hamnar i typ carribien) det kind of coolaste stallet jag varit pa. Havelock, Havelock, Havelock. Fina Havelock. Jag har angest pa riktigt. Eran halvfinne, va, det trodde man inte va. Men det har jag. Vill inte aka men jag maste. Saker kallar. Livet kallar. Och det ar sa jakla komplext nu. Bast att bara blunda, sluta tanka, plugga in oronpropparna och bara ga ombord pa baten da. Halla ogonen slutna. Oppna dom efter ett tag och inse att det ar forsent, man ar ute pa oppet hav. Alskar hav, hav, hav. Jag ska ta dykcertifikat om pengarna fortfarande skramlar i mursen min pa Bali (murse ar en maskulin planbok, roligt va). Skoj kan man ha. Vi har verkligen traffat manga, alltsa MANGA, fantastiskt fina manniskor har pa Andaman. Det plus en fin miljo. Fan vad jag blir sentimental nu. Men jag tycker dom fortjanar att hedras lite. Forstar om herrskapet dar hemma ar sjukt besvikna pa den stora avsaknaden av bilder. Vi ska till Bengaluru om 3 veckor typish. Da kommer det en jedrans bomb. Men mer text att lasa kommer ni fa innan dess, sa vi hors i det narmsta. Puss pa er! Sjunker baten ska jag binda delfiner vid mina fotter och fardas hela vagen till Goteborgs hamninlopp. Puss igen!