sotartanter

Håll i hatten, sa katten, för nu är påsken över och resterna av alla äggskal och utklädda barn ligger som ett snötäcke över hela stan. Hemma i Sverige firar man högtider med mat, skratt, mat, bråk, gråt, mat, tjafs, kramar och slutligen en klassiker på svt med tillhörande snaskbit som får byxknappen att knarra hårt i rodret. Inget konstigt. Inte alls. Nu firade inte jag påsk på en tropisk ö, nära gulliga vithajar och dödsmaneter. Men jag minns tillbaka på ett annat högtidsfirande vi firade när vi befann oss i Indien. Det var helt enkelt julen som stod på glänt. Jag och Tove befann oss ett stenkast (okej, ett par mil...typ jättemånga mil...) bort från Goa och dansade hulahula i Gokarna. En väldigt speciell jul. Okej, jag drar det igen för er som olyckligtvist har glömt. Ingen mat, skratt, mat, bråk, gråt, mat, tjafs, kramar och slutligen en klassiker på svt med tillhörande snaskbit som får byxknappen att knarra hårt i rodret. Paus. Tid att andas. OKEJ! är man inte hemma ser det oftast ut som följande - INGET SPECIELLT!!! Ni har väl inte ansiktet begravt i era händer nu och känner gråten stockas i halsen? i vanliga fall när man ute och reser ser det oftast ut som att man firar en högtid mest varje dag, hela tiden, ja, varje sekund. Mat, skratt, mat, bråk, gråt,mat, tjafs, kramar och slutligen en klassiker på svt med tillhörande snaskbit som får byxknappen att knarra hårt i rodret. Så det gör liksom ingenting att man inte firar på dagen d. Ja, det var väl det jag ville förmedla. NU VET NI.